Wictoria Wester

Kategori: Deep

Uppdatering av "Mina rädslor kring graviditeten"

Det var en som ville att jag skulle skriva om hur jag kände för mina rädslor kring graviditeten nu när vi har våran bebis här, så jag tänkte göra det. Orginal inlägget hittar ni här. :}

Förlossningen -  Bara ordet är ju lite skrämmande. Ena stunden kan jag känna mig lugn och positiv och tänka att det kommer gå så bra så, klart det kommer göra ont men tänk vilken häftig grej! Andra stunden känna mig väldigt oroad och stressad när jag tänker på det. Tänk om det är nått fel på barnet? Det är inte smärtan i sig jag är mest rädd för har jag märkt, för jag är så beredd på att det kommer vara det ondaste jag någonsin kommer att uppleva. Det är mer skräcken för att något ska gå fel, främst med bebisen då.

Nu i efterhand: Jag ÖNSKAR att jag hade haft den där attityden och hållt mig lugn, jag gjorde det ett bra tag också men sen tog smärtan över & jag tappade min kontroll helt, vart i slutändan i stort sett ingen bedövning och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag hade även feber, sån otur. Om jag ska vara helt ärlig, så kunde jag inte sova dom första dagarna efter förlossningen, varje gång jag slöt mina ögon återupplevde jag hela förloppet och ångest sköljde över mig. Så jag sov inte alls på flera dagar.. För min del vart det en riktigt hemsk upplevelse. & OM jag kunde göra om det finns det SÅ mycket jag hade gjort annorlunda för att få en mer positiv upplevelse av förlossningen, och jag är faktiskt deppig över att det inte alls vart som jag hade tänkt mig. Så mina tips till er som ska föda, LÄS PÅ om värkar & krystvärkar och hur en förlossning vanligtvis utspelar sig, håll lugnet och ta KONTROLL över situationen. Och ha INTE feber! Haha. 

Wähh för dessa bilder.. Jag hade så ont och grejer överallt. Gillar min blektutte i hörnet! Haha!

Tiden efter förlossningen - Vad gör vi nu? Vi har aldrig gjort det här förut, hur ska man göra allt? Kommer vi klara av det här? Lite vad-har-vi-gett-oss-in-på- oro kring detta har börjat spöka i huvudet då & då. Har hört att det mesta faller sig naturligt och att man lär känna sin bebis snabbt men oron över detta finns endå. Jag kan också känna tvärtemot, att det här fixar vi galant! Men när oron sätter in kan jag känna mig väldigt låg & orolig över hela situationen.

Nu i efterhand: Det här var jag sååå nojig över minns jag. Men som jag trodde faller det sig verkligen naturligt. :}

Jag tror att detta är den första bilden jag tog på Milian här hemma :} Vi hade precis kommit hem iaf. Gose! 

Förhållandet - Kommer vårat förhållande att klara av det här? Det verkar vara så läskigt vanligt att par väljer att gå isär en tid efter att man fått barn. Det blir väl för mycket antar jag. Sömnlösa nätter vilket i sin tur leder till irritation som i sin tur leder till en distans mellan parterna, olika syn på uppfostran m.m.. Jag är också rädd för att hela förhållandet kanske blir "bebis" och det man hade innan liksom inte finns kvar. Jag kan dock också tänka mig att det kan bli tvärtom, att man bli ä n n u mer kär i sin partner, känner ett ännu starkare band och är lyckligare tillsammans än vad man var innan. Jag hoppas såklart att så blir fallet för oss. Men det vet man ju inte nu. Jag vet iaf att jag kommer att göra allt för att vi ska hålla ihop.

Nu i efterhand: Jag kan säga såhär, jag förstår verkligen att par går isär när dom har fått barn! Haha! För jääklar va irriterad jag kan va på Micke ibland när man inte sovit nånting på hela natten. Man blir ju en helt annan person när man inte får sova någon längre stund under en längre period och det är ju ingen nyhet att man blir väldigt lättretlig. HÄR är det otroligt viktigt att man säger direkt hur man känner, vilket som tur är aldrig har varit något problem för mig. Jag är väldigt duktig på att prata ut och säga exakt vad som stör mig, men också erkänna mina egna brister och be om ursäkt för mitt beteende när jag bör göra det. Samtidigt som Micke har fått mycket fräs från mig har förhållandet samtidigt blivit SÅ mycket starkare. Och vi är fortfarade väldigt fysiska med varandra och säger att vi älskar varandra varje dag, vilket för mig är superviktigt. Och vi har sagt flera gånger till varann (mest nojiga jag) att vi ska göra allt för att vi ska hålla ihop. Sen är det såklart mycket "bebis" nu, men hela förhållandet är inte bebis. Jag är fortfarande jag, jag är inte bara Milians Mamma, och Micke är fortfarande Micke och inte bara Milians Pappa. Väldigt VIKTIGT att man inte förlorar sig själv tycker jag. :}

Micke & Jag nångång i Maj, med lilla Milis i magen :'} #tvångspuss 

Mammarollen - Kommer jag bli en bra mamma? Tänk om jag inte alls har det i mig och det inte faller sig naturligt för just mig? Det är endå en väldigt stor grej att bli förälder och ha ett så stort ansvar över en annan människa. Vilket är skrämmande.

Nu i efterhand: Här är jag förvånad över mig själv, och inte för att skryta MEN jag är en skitbra Mamma tycker jag än så länge! Haha! Jag brås väl på min egna Mamma som är världens goaste Mamma kanske. Om jag så blir en smula lik henne som Mamma är jag toknöjd. Jag vill vara en riktigt gosig och snäll Mamma. Precis som min! :} (Har redan ångest över mitt skryt och är rädd att jag kommer att få äta upp det haha). 

Kärleken till barnet - Det här är nått jag faktiskt oroat mig för sen jag plussade. Den här enorma kärleken man kommer att känna för den här nya lilla människan. Underbart såklart, men det jag är rädd för är ju oron man ständigt kommer att känna att nått ska hända ens lilla. Och så kommer man ju känna resten av livet.

Nu i efterhand: Still the same! Haha. Fast värre, jag oroar mig för ALLT. Såååå jobbigt. "Nu nös han lite konstigt, hörde du Micke??", innan Micke ens har svarat har jag redan googlat fram symptomen för RS-viruset och ögonen tåras.. Haha. Jaa.. Så att ja, ständig oro. Bara att vänja sig. 

Men nu i efterhand kan jag också säga att kärleken och lyckan är störst i och med att man får barn, i alla fal för min del. Jag ryser av tanken på ett liv utan min lilla Milian. Han är allt för mig och jag kommer att göra allt för honom. Och jag visste faktiskt inte att man kunde känna en sådan STARK kärlek. Helt galet. 

Min älskade snutt!!! Bara en vecka gammal på bilden :'} Mamma älskar dig så obeskrivligt!!!

Mina rädslor kring graviditeten

Har under den senaste tiden kommit på mig själv med att känna en viss rädsla & oro kring graviditeten. Jag tror detta är väldigt vanligt dock, särskilt under första graviditeten. Man vet inte alls vad som väntar skall mer än det man får höra av andra som har barn.

Förlossningen -  Bara ordet är ju lite skrämmande. Ena stunden kan jag känna mig lugn och positiv och tänka att det kommer gå så bra så, klart det kommer göra ont men tänk vilken häftig grej! Andra stunden känna mig väldigt oroad och stressad när jag tänker på det. Tänk om det är nått fel på barnet? Det är inte smärtan i sig jag är mest rädd för har jag märkt, för jag är så beredd på att det kommer vara det ondaste jag någonsin kommer att uppleva. Det är mer skräcken för att något ska gå fel, främst med bebisen då.

Tiden efter förlossningen - Vad gör vi nu? Vi har aldrig gjort det här förut, hur ska man göra allt? Kommer vi klara av det här? Lite vad-har-vi-gett-oss-in-på- oro kring detta har börjat spöka i huvudet då & då. Har hört att det mesta faller sig naturligt och att man lär känna sin bebis snabbt men oron över detta finns endå. Jag kan också känna tvärtemot, att det här fixar vi galant! Men när oron sätter in kan jag känna mig väldigt låg & orolig över hela situationen.

Förhållandet - Kommer vårat förhållande att klara av det här? Det verkar vara så läskigt vanligt att par väljer att gå isär en tid efter att man fått barn. Det blir väl för mycket antar jag. Sömnlösa nätter vilket i sin tur leder till irritation som i sin tur leder till en distans mellan parterna, olika syn på uppfostran m.m.. Jag är också rädd för att hela förhållandet kanske blir "bebis" och det man hade innan liksom inte finns kvar. Jag kan dock också tänka mig att det kan bli tvärtom, att man bli ä n n u mer kär i sin partner, känner ett ännu starkare band och är lyckligare tillsammans än vad man var innan. Jag hoppas såklart att så blir fallet för oss. Men det vet man ju inte nu. Jag vet iaf att jag kommer att göra allt för att vi ska hålla ihop.

Mammarollen - Kommer jag bli en bra mamma? Tänk om jag inte alls har det i mig och det inte faller sig naturligt för just mig? Det är endå en väldigt stor grej att bli förälder och ha ett så stort ansvar över en annan människa. Vilket är skrämmande.

Kärleken till barnet - Det här är nått jag faktiskt oroat mig för sen jag plussade. Den här enorma kärleken man kommer att känna för den här nya lilla människan. Underbart såklart, men det jag är rädd för är ju oron man ständigt kommer att känna att nått ska hända ens lilla. Och så kommer man ju känna resten av livet.

Detta är mina rädslor kring graviditeten, men jag kan ärligt säga att glädjen och lyckan över den väger över rädslorna. Men ibland tar dom över mina tankar. Försöker påminna mig själv att inte oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det är ju otroligt onödig energi. Ta det som det kommer och vara positiv i mitt tänkande. Är mer förväntansfull än rädd i alla fall, och hoppas att allt kommer gå bra med alla punkter ovan.

 

Våran lilla debutbild som vi gick ut med graviditeten med! :}

Upp